I morse var det vår tur till Mt Whaleback järnmalmsgruva. Klockan 9:30 åkte vi med en buss som tog oss in på gruvområdet och till en utsiktsplats som ger en fantastisk utsikt över världens största dagbrott för järnmalm.
Mt Whaleback fick sitt namn efter sin form, men sedan dess har över 180 meter tagits bort från toppen och ett stort hål grävts bredvid, så idag liknar det inte alls en valrygg.
De stora dumpertruckarna ("haul packs") lastar 240 000 kg malm och har en total lastad vikt på över 400 000 kg. De använder 380 liter diesel per timme på tomgång. Hela gruvområdet använder 5 miljoner liter diesel varje månad, och det inkluderar inte dieseln för tågen. Inte konstigt att gruvindustrin inte vill ha en koldioxidskatt!
Malmen i denna gruva varierar från hög kvalitet (68 %) till låg kvalitet (60 %), som alla krossas och sorteras, blandas sedan och skeppas ut med cirka 65 % på 2-3 km långa tåg. Vagnarna är lastade med 125 000 kg vardera och ett tåg med 230 vagnar transporterar järnmalm för 5 miljoner dollar. Varje dag lämnar 12 till 14 tåg detta gruvområde. Det är en omsättning på 60-70 miljoner dollar varje dag.
Gruvdrift är ett dyrt företag med löner för haul pack-förare som börjar på 112 000 dollar per år och tågförare runt 200 000 dollar per år. Arbetsmiljö är viktigt och det finns många säkerhetslager för att förhindra skador.
I slutet av turen fick vi fylla en påse med de olika typerna av malm som bryts på denna plats. Jag tog en liten sten av hematit som ser blå ut och innehåller den högkvalitativa järnmalmen. Det är en mycket tung sten på grund av malmens höga specifika vikt på 4.
Efter turen kopplade vi på husvagnen och fortsatte vår resa söderut runt lunchtid. Det pågår stora utbyggnader vid gruvor runt Newman och vägen söder om Newman är den viktigaste transportlänken till Perth. Vägen var fullpackad med vägtåg och överdimensionerade laster, varav de flesta var på väg till Newman.
Men den bredaste lasten vi mötte v
bildar två lastbilar lastade med haul packs och som mätte 6,5 meter breda. De färdades i samma riktning som oss och tro mig, det finns inte mycket plats kvar på vägen när 6,5 meter redan är upptagna. Med massor av instruktioner över radion lyckades vi smita förbi, men omkörningen var ett äventyr i sig.
Vi försökte komma så långt söderut som möjligt idag och, även om vi bara hade en halv dag, lyckades vi nästan 600 km. Vår timing för att stanna ikväll var mycket gränsfall och förlitade sig på skymningen eftersom vi inte kunde stanna före solnedgången.
Husvagnsparken vid Cue hade inga elplatser tillgängliga så vi ringde vidare till Mt Magnet bara för att upptäcka att de också var fulla. Cirka 5 km norr om Mt Magnet ligger ett rastplats som heter "The Granites" och vi anlände dit precis när vi förlorade ljuset och när vi parkerade husvagnen var det mörkt.
Ikväll är vi den enda husvagnen på detta parkeringsområde och det finns inget vatten eller el, men vi är inte långt från Mt Magnet och vi har telefonmottagning.
Vi är nu väl under Stenbockens vändkrets, och idag har vi haft en högsta temperatur på bara 24 grader C. När vi körde mot Mt Magnet har vi sett moln för första gången på några veckor.